Om boken: år / Hon var den sista ryska tsarens favoritsångerska. Hon var den första som tog upp ryska folksånger till scenen. Hon var den mest populära sångerskan i den vita emigrationen... och blev en hemlig agent för den sovjetiska underrättelsetjänsten fick fantastiska avgifter, biljetter till hennes framträdanden såldes till orimliga priser, de avgudade henne, de bugade sig för henne, kysste hennes händer. kastade blommor och smycken för hennes fötter. De mest kända personerna i Ryssland stödde henne. Chaliapin, Sobinov, Korovin, Stanislavsky, Mamontov var vänner med henne, prins Jurij Trubetskoy och den formidable Plehve, och hovets ministrar, och storhertigarna beundrade henne. Sedan var det en revolution. Plevitskayas hus brändes ner. Och för henne började vandringen. Sjöng för vita människor. Sjung för de röda. I bolsjevikiska Odessa var hon inte mindre populär än hon en gång varit i Moderstolen...1937 ägde en uppmärksammad rättegång rum i Paris: den berömda ryska sångerskan Nadezhda Plevitskaja ställdes inför rätta. Försökte för förbindelser med sovjetisk underrättelsetjänst. Eftersom hon, tillsammans med sin man, inbördeskrigshjälten general Nikolai Skoblin, organiserade kidnappningen av Yevgeny Karlovich Miller var ensam vid rättegången. Skoblin lyckades fly, men hon avslöjade aldrig sin mans möjliga vistelseort. Hon erkände ingenting alls. Hon bara grät och sa: "Jag svär vid Gud, det är inte mitt fel! Om jag är skyldig till något, är det bara i min kärlek till min man... Döm mig för detta!” Nadezhda Plevitskaya fick tjugo år av hårt arbete. Nikolai Skoblins öde förblev okänt Tecken på informationsprodukter 12+